En av de vackraste partisansångerna!
Man kan säga vad man vill om kommunisterna men det fanns någonting Vidovdan-aktigt i deras budskap, till skillnad från dagens sorosistiska budskap som förkastar och förlöjligar alla hjältedåd och strävar efter att skapa en människoliknande varelse med hönsminne och lätt formbara (anpassningsbara) själar som går att styra (om) i önskad riktning från dag-1 till dag-n.
Självklart fanns det någonting Vidovdan-aktigt i kommunisternas budskap. Hur skulle man annars få serberna att nappa på idén att stå upp mot en jättearmé som hårt bestraffade allt motsånd?
För några år sedan berättade en historiker i ett TV-program om att partizanstyrkorna utgjordes till 95% av serber fram till själva slutet av kriget. När exempelvis Kosta Pecanac, som var en trogen soldat med goda meriter från de balkanska krigen och Första världskriget, såg vilken styrka tyskarna hade till sitt förfogande sa han något i stil med: ”Jag har lett för många in i döden i de tidigare krigen. Om vi ställer oss emot denna armé kommer det serbiska folket att utrotas”. Han valde att inte kämpa mot tyskarna utan arbetade aktivt med att få folk att hålla sig i sina hem och vänta på ett bättre läge. Det gällde ju att för en sårad tysk så skulle 50 serber avrättas och för en död tysk så skulle 100 serber avrättas.
Partizanerna däremot, som var ledda av kroaten Josip Broz – Tito valde att öppet kriga mot tyska styrkor, främst på territorier bebodda av serber. Enligt samma historiker var en av de första aktionerna som Partizanerna organiserade en massaker på en tysk styrka (jag tror att det var i närheten av Kragujevac). Ett av de tyska befälen som var ansvarig för detta område sade att om han rapporterade läget till Hitler så skulle Hitler beordra utrotning av det serbiska folket. Detta befäl snyggade därför till rapporten så att Hitler aldrig fick veta omfattningen av anfallet och den begågna massakern.
Samma historiker ställer då frågan varför kroaten Tito inte organiserade liknande anfall bland kroaterna?
En annan intressant grej som denna historiker nämnde var att den högst uppsatte kroaten i Zagreb under ustasja styret gick över till Partizanerna efter NDH:s fall och att någon av de cetniska befälen fick lämna över sitt vapen till just denna f.d. Ustasja. Detta befäl insåg då att det inte finns någon framtid för serberna i den nya Jugoslavien och då beslutade han att lämna landet och åka till USA.
Det finns ganska naturliga svar på de frågor som du tar upp nämligen:
- Kroaterna var ganska nöjda med den nya ordningen i Europa som Hitler och Axelmakterna införde, i synnerhet med styckandet av Jugoslavien och bildandet av en ”oberoende” kroatisk stat.
- anledningen till att det fanns förbindelser mellan kommunister och ustasa är Kominterns inställning till Jugoslavien med följd att ”jugoslaviska” kommunister – i likhet med ustasa – kämpade mot Jugoslavien (därför grundades alternativet Jugoslaviens Socialistiska Parti, ledd av Zivko Topalovic som under andra världskriget samarbetade med den monarkistiska motståndsrörelsen).
När andra världkriget bröt ut var kommunisterna tvungna att ändra strategi, för den enda kraften på marken så att säga som de kunde räkna med var de utrotningshotade serberna i ”Oberoende staten Kroatien”, som inte hade något annat val än att kämpa.
Men mot krigets slut, efter att Italien kapitulerat, blev det klart vilka som skulle vinna kriget, och detta medförde att andelen icke-serber i partisanstyrkorna ökade.
Stjepan Mesics anmärkte i början av 1990-talet att ”kroaterna var tvåfaldiga vinnare i andra världskriget”, ( http://www.youtube.com/watch?v=AV-uijB52A8 ) trots alltså att majoriteten av partisanstyrkorna utgjordes av serber, som kämpade för blotta överlevnaden i den Oberoende Staten Kroatien. För det var sloven-kroaten (även om Titos indentitet är inte riktigt fastställd!) Tito som förhandlade med kroaten Ivan Subasic (representant för den ”storserbiska” kungliga jugoslaviska regeringen i London) om Jugoslaviens framtid. Även om dessa två kroater inte hade något riktigt inflytande (för allting hade bestämts redan i Jalta) så symboliserar deras förhandlingar det tragikomiska i serbernas situation. När man tillägger att nya uppgifter visar att ustasarörelsens ledare Ante Pavelic var brittisk agent från 1926 blir det hela ännu mer tragikomiskt.
Efter andra världskriget, när huvudkonkurenten monarkisterna var undanröjt, drog kommunisterna en (ohållbar) analogi med sovjetunionen och bekämpade med alla krafter alla symboler för serbiskheten (samtidigt som man inkorporerade vissa element, som det framgick av min förra komentar) och av samma anledning ”tillverkade” nya nationer och partikuliserade landet (i stället för att tona ned alla säretniska identiteter och koncentrera sig på skapandet av en gemensam jugoslavisk identitet bildade man alltså ”nationer” av grupper som knappast haft separat nationellt medvetande).
Min kommentar var dock inte så mycket knuten till Jugoslavien och den nationella problematiken, även om jag nämnde Vidovdan. Jag syftade på vilken slags människa det kommunistiska systemet – om man vill så: titoismen – producerade i jämförelse med den nya ordningen som med rätta kan kallas sorosismen. I valet mellan dessa två så är titoismen mer human eftersom den inte degraderar den mänskliga varelsen till konsument och biologisk existensnivå.
Det är känt att han i egenskap av Österrikare hade ett slags serbkomplex. Förutom att han inte tycke om slaviska folkslag i allmänhet hyste alltså Hitler stark misstro mot serberna.
Så när serberna – med ”hjälp” av den brittiska underrättelsetjänsten som exploaterade deras antityska känslor – demonstrerade mot den ingångna neutralitetspakten med axelmakterna (man behövde inte ens släppa några transporter, till skillnad från Sverige) som ledde till statskupp och till ny regering, ville Hitler straffa dem ordentligt. Vilket han också gjorde.
Jag tycker dock att de riktiga skurkarna i samband med andra världskriget var folk från den monarkistiska regimen i Belgrad som var brittiska agenter. För att tjäna sina herrar drog de in landet och sitt folk i kriget utan att landet förberett sig för detta. Följden blev att mer än en miljon serber dödades och slaktades. Det mest perversa av allt är att huvudskurken – en viss general Mirkovic – först flydde till Storbritannien för att sedan, efter blodbadet och andra världskriget, återvände till Belgrad och njöt av sina dagar som den brittiska statens pensionär. Man borde gräva upp hans skelett och döda honom på nytt.
Apropå jämförelsen titoism – sorosism så har NSPM publicerat en intressant text om likheterna mellan dessa två ismer, dvs likheterna i metoderna som används. Texten är på serbiska:
Javisst, metoderna påminner nog komiskt mycket om den tidigare regimen. Däremot är innehållet i de olika budskapen olika. Den nya regimens målpersonlighet är en man utan historiskt medvetande som konsumerar den rådande populärkulturen, skönhetsprodukter, tittar på schalgerfestivalen och blir rörd till tårarna över hundens Mila dåliga hälsa samtidigt som han (han??) är helt (känslomässigt) blind för folk som skär av sina figrar för att få sin röst hört. Orden värdighet, patriotism existerar inte i föreställningen (eller väcker stark misstänksamhet) samtidigt som denna målpersonlighet gärna vill hjälpa kvinnorna i Afghanistan, Irak och var det nu behövs.
Tittar man bara på texten i vissa partisanlåtar, och även på Titos retorik, så inser man ganska fort att det finns en väsentlig skillnad mellan dessa två system.
En av de vackraste partisansångerna!
Man kan säga vad man vill om kommunisterna men det fanns någonting Vidovdan-aktigt i deras budskap, till skillnad från dagens sorosistiska budskap som förkastar och förlöjligar alla hjältedåd och strävar efter att skapa en människoliknande varelse med hönsminne och lätt formbara (anpassningsbara) själar som går att styra (om) i önskad riktning från dag-1 till dag-n.
Självklart fanns det någonting Vidovdan-aktigt i kommunisternas budskap. Hur skulle man annars få serberna att nappa på idén att stå upp mot en jättearmé som hårt bestraffade allt motsånd?
För några år sedan berättade en historiker i ett TV-program om att partizanstyrkorna utgjordes till 95% av serber fram till själva slutet av kriget. När exempelvis Kosta Pecanac, som var en trogen soldat med goda meriter från de balkanska krigen och Första världskriget, såg vilken styrka tyskarna hade till sitt förfogande sa han något i stil med: ”Jag har lett för många in i döden i de tidigare krigen. Om vi ställer oss emot denna armé kommer det serbiska folket att utrotas”. Han valde att inte kämpa mot tyskarna utan arbetade aktivt med att få folk att hålla sig i sina hem och vänta på ett bättre läge. Det gällde ju att för en sårad tysk så skulle 50 serber avrättas och för en död tysk så skulle 100 serber avrättas.
Partizanerna däremot, som var ledda av kroaten Josip Broz – Tito valde att öppet kriga mot tyska styrkor, främst på territorier bebodda av serber. Enligt samma historiker var en av de första aktionerna som Partizanerna organiserade en massaker på en tysk styrka (jag tror att det var i närheten av Kragujevac). Ett av de tyska befälen som var ansvarig för detta område sade att om han rapporterade läget till Hitler så skulle Hitler beordra utrotning av det serbiska folket. Detta befäl snyggade därför till rapporten så att Hitler aldrig fick veta omfattningen av anfallet och den begågna massakern.
Samma historiker ställer då frågan varför kroaten Tito inte organiserade liknande anfall bland kroaterna?
En annan intressant grej som denna historiker nämnde var att den högst uppsatte kroaten i Zagreb under ustasja styret gick över till Partizanerna efter NDH:s fall och att någon av de cetniska befälen fick lämna över sitt vapen till just denna f.d. Ustasja. Detta befäl insåg då att det inte finns någon framtid för serberna i den nya Jugoslavien och då beslutade han att lämna landet och åka till USA.
Det finns ganska naturliga svar på de frågor som du tar upp nämligen:
- Kroaterna var ganska nöjda med den nya ordningen i Europa som Hitler och Axelmakterna införde, i synnerhet med styckandet av Jugoslavien och bildandet av en ”oberoende” kroatisk stat.
- anledningen till att det fanns förbindelser mellan kommunister och ustasa är Kominterns inställning till Jugoslavien med följd att ”jugoslaviska” kommunister – i likhet med ustasa – kämpade mot Jugoslavien (därför grundades alternativet Jugoslaviens Socialistiska Parti, ledd av Zivko Topalovic som under andra världskriget samarbetade med den monarkistiska motståndsrörelsen).
När andra världkriget bröt ut var kommunisterna tvungna att ändra strategi, för den enda kraften på marken så att säga som de kunde räkna med var de utrotningshotade serberna i ”Oberoende staten Kroatien”, som inte hade något annat val än att kämpa.
Men mot krigets slut, efter att Italien kapitulerat, blev det klart vilka som skulle vinna kriget, och detta medförde att andelen icke-serber i partisanstyrkorna ökade.
Stjepan Mesics anmärkte i början av 1990-talet att ”kroaterna var tvåfaldiga vinnare i andra världskriget”, ( http://www.youtube.com/watch?v=AV-uijB52A8 ) trots alltså att majoriteten av partisanstyrkorna utgjordes av serber, som kämpade för blotta överlevnaden i den Oberoende Staten Kroatien. För det var sloven-kroaten (även om Titos indentitet är inte riktigt fastställd!) Tito som förhandlade med kroaten Ivan Subasic (representant för den ”storserbiska” kungliga jugoslaviska regeringen i London) om Jugoslaviens framtid. Även om dessa två kroater inte hade något riktigt inflytande (för allting hade bestämts redan i Jalta) så symboliserar deras förhandlingar det tragikomiska i serbernas situation. När man tillägger att nya uppgifter visar att ustasarörelsens ledare Ante Pavelic var brittisk agent från 1926 blir det hela ännu mer tragikomiskt.
Efter andra världskriget, när huvudkonkurenten monarkisterna var undanröjt, drog kommunisterna en (ohållbar) analogi med sovjetunionen och bekämpade med alla krafter alla symboler för serbiskheten (samtidigt som man inkorporerade vissa element, som det framgick av min förra komentar) och av samma anledning ”tillverkade” nya nationer och partikuliserade landet (i stället för att tona ned alla säretniska identiteter och koncentrera sig på skapandet av en gemensam jugoslavisk identitet bildade man alltså ”nationer” av grupper som knappast haft separat nationellt medvetande).
Min kommentar var dock inte så mycket knuten till Jugoslavien och den nationella problematiken, även om jag nämnde Vidovdan. Jag syftade på vilken slags människa det kommunistiska systemet – om man vill så: titoismen – producerade i jämförelse med den nya ordningen som med rätta kan kallas sorosismen. I valet mellan dessa två så är titoismen mer human eftersom den inte degraderar den mänskliga varelsen till konsument och biologisk existensnivå.
Ännu en sak, på tal om Hitler.
Det är känt att han i egenskap av Österrikare hade ett slags serbkomplex. Förutom att han inte tycke om slaviska folkslag i allmänhet hyste alltså Hitler stark misstro mot serberna.
Så när serberna – med ”hjälp” av den brittiska underrättelsetjänsten som exploaterade deras antityska känslor – demonstrerade mot den ingångna neutralitetspakten med axelmakterna (man behövde inte ens släppa några transporter, till skillnad från Sverige) som ledde till statskupp och till ny regering, ville Hitler straffa dem ordentligt. Vilket han också gjorde.
Jag tycker dock att de riktiga skurkarna i samband med andra världskriget var folk från den monarkistiska regimen i Belgrad som var brittiska agenter. För att tjäna sina herrar drog de in landet och sitt folk i kriget utan att landet förberett sig för detta. Följden blev att mer än en miljon serber dödades och slaktades. Det mest perversa av allt är att huvudskurken – en viss general Mirkovic – först flydde till Storbritannien för att sedan, efter blodbadet och andra världskriget, återvände till Belgrad och njöt av sina dagar som den brittiska statens pensionär. Man borde gräva upp hans skelett och döda honom på nytt.
Apropå jämförelsen titoism – sorosism så har NSPM publicerat en intressant text om likheterna mellan dessa två ismer, dvs likheterna i metoderna som används. Texten är på serbiska:
http://www.nspm.rs/komentar-dana/dan-evroze.html
Javisst, metoderna påminner nog komiskt mycket om den tidigare regimen. Däremot är innehållet i de olika budskapen olika. Den nya regimens målpersonlighet är en man utan historiskt medvetande som konsumerar den rådande populärkulturen, skönhetsprodukter, tittar på schalgerfestivalen och blir rörd till tårarna över hundens Mila dåliga hälsa samtidigt som han (han??) är helt (känslomässigt) blind för folk som skär av sina figrar för att få sin röst hört. Orden värdighet, patriotism existerar inte i föreställningen (eller väcker stark misstänksamhet) samtidigt som denna målpersonlighet gärna vill hjälpa kvinnorna i Afghanistan, Irak och var det nu behövs.
Tittar man bara på texten i vissa partisanlåtar, och även på Titos retorik, så inser man ganska fort att det finns en väsentlig skillnad mellan dessa två system.