(Erik Ullenhag, svensk folkpartist, andre vice partiordförande från 2010 och framåt som utsågs till integrationsminister och biträdande arbetsmarknadsminister i Fredrik Reinfeldts regering)
Hej Erik,
Den senaste veckan har SVT sänt två dokumentärer som handlat om kriget i Bosnien, om Srebrenica och om islamistiska terrororganisationer som etablerat sig i Bosnien med hjälp av politikers naiva försök att skapa ordning i en västvärld som lever och frodas på oordning och kaos (en tori av många).
Jag vet inte om du har haft möjlighet att följa dessa filmer och/eller debatten som följt efteråt?
Det är i sammanhanget ändå relativt oviktigt just nu. Det du bör fokusera på är på statssekreteraren Jasenko Selimovics uttalanden i debatten där han till och med säger sig representera Folkpartiet i frågan. Det oroar mig och många, många andra börjar få nys om detta i skrivande stund. Statssekreteraren i Sveriges REGERING (som skriver ”i egenskap av Folkpartist”) blandar sig alltså in i den statliga kanalens utbud och skriver bland mycket annat att; ”Det är mycket oroväckande att SVT valde att sända denna film”.
Jasenko Selimovics ständiga utspel gentemot den serbiska minoriteten i Sverige kan inte längre fortgå. Det är inte rätt. Är det ens lagligt att han försöker styra utbudet i statlig TV? Det är hög tid att han avsätts!
Jag och ca 5000 medlemmar (siffran ökar för varje minut som går) i Facebookgruppen ”Sanning åt alla” vill veta vad du och regeringen tänker göra åt Statssekreterarens utspel och förklara på vilket sätt och av vem statssekreteraren för Integrations- och diskrimineringsfrågor (det är ju makalöst att han kan ha fått denna post) får sitt mandat att diskriminera den serbiska minoriteten i Sverige med sina ständiga påhopp och osanningar om krigen på Balkan?
Den serbiska minoriteten i Sverige är såpass stora (mer än 100 000 serber och svenskserber är bosatta i Sverige idag) att vi kan AVGÖRA ett val! Vi är extremt trötta på att ständigt möta en mur utav mörkläggning när det kommer till vår sida av berättelsen och de fruktansvärda tragedier som drabbat ALLA folkgrupper i fd Jugoslavien. Att se Statssekreteraren för ett av världens mest demokratiskt byggda samhällen försöka stoppa det fria ordet är både skrämmande och upprörande på samma gång.
Läs statssekreterarens ”som i egenskap av Folkpartist” skrivit insändaren (om du råkat missa den):
http://www.expressen.se/1.2545357
Sanning åt alla! mvh D
Jasenko Selimovic försöker inte dölja sanningen om krigsförbrytelser mot serbiska krigsfångar och civila. Han pratar om den sanning om folkmordet i Srebrenica som diverse revisionister försöker dölja och som de har försökt dölja sedan mördandet av civila bosniska muslimer började i mars 1992 i Zvornik, Bijeljina och som fortsatte hela våren i Srebrenica, Vlasenica, Visegrad, Foca, Prijedor, Kozarac, osv.
Under första attackerna mot det ockuperade Srebrenica som varade från 18 april till 8 maj 1992 dödades 74 civila bosniaker. Den 8 maj brände de serbiska styrkorna inne 23 människor i Srebrenica. Den yngsta var Nezir Suljic, en 12 månader gammal pojke. Hans föräldrar och bror fanns också bland offren. Hans syster lyckades överleva genom att fly och gömma sig i skogen.
2-3 maj 1992: Byn Hranca attackerades av serbiska paramilitära styrkor under ledning av Najdan Mladjenovic. 2 maj mördades en civilist, Fico Ramic. Den 3 maj mördades 14 andra civila i byn, inklusive en sjuårig flicka vid namn Selma Hodzic.
6 maj 1992: Byn Bljeceva attackerades. Ytterligare några människor dödades.
9 maj 1992: Byn Glogova attackerades. Ett 60-tal obeväpnade civila mördades, ett flertal kvinnor våldtogs och resten av invånarna deporterades. Byn förstördes.
10 maj 1992: Massakern i skolan Vuk Karadzic och fotbollsstadion Bratstvo. Minst 300 människor mördades, ett stort antal kroppar kastades i floden Drina. Hundratals kvinnor och flickor fördes bort till hotellet Fontana där de våldtogs. Den yngsta som mördades var en sex månader gammal baby Narcisa Salihovic.
10 maj 1992: Massakern i Suha. 38 människor mördades, varav nio barn i åldrarna 3 månader till 11 år, samt ett flertal kvinnor och äldre män. En kvinna gravid i nionde månaden mördades också. Hon hette Zekira Hrustanbasic.
Maj 1992: Attackerna mot Vlasenica och området runt staden började 1 maj 1992. Ett flertal bosniakiska byar brändes: Here, Vrsinje, Zilici, Gerovi, Pomol, Nurici, Besici, Zutica, Stedrici och Djile. Ett flertal civila mördades och många fördes till lägres Susica.
16 maj 1992: Massakern i Zaklopaca. Minst 60 civila mördades, män, kvinnor och barn.
18 maj 1992: Massakern i Nova Kasaba. Bosniakerna från byn Vitkovici tvingades bort från sina hem. Vid byn Nova Kasaba stoppades bussarna och 32 civila leddes iväg för att skjutas. Endast en av dem överlevde massakern.
20 maj 1992: Massakern i Borkovac. 14 bosniakiska civila tillfångatogs efter attacken mot byn. Flera torterades och mördades av de serbiska styrkorna. Bland dem var Amer Ramic som tvingades av soldaterna att titta på när hans syster Hamedina våldtogs och mördades. Novak Stjepanovic ”Krke” var den som ledde denna paramilitära grupp.
14 och 22 maj 1992: Massakrerna i Joseva och Jagodnja. Mer än tio människor mördas av de serbiska styrkorna.
Maj 1992 och framåt: Skräcken i lägret vid gruvan Sase. Misshandel, tortyr, våldtäkter och mord hörde till vardagen. Många civila mördades, inklusive mer än 12 barn.
21 maj 1992 attackerades byn Gradina och sju bosniakiska civila dödades. Resten av befolkningen skickades till Sase.
Minst 1 500 människor mördades i och runt Vlasenica under krigets första tre månader. Pero Popovic, som var vakt i lägret Susica, har vittnat om att han personligen har sett att nära 3 000 bosniska muslimer mördades i lägret. I mitten av juni 1992 blev han vittne till avrättningen av 26 människor vid Han Ploca-ravinen. Han uppskattar att minst 1 000 människor avrättades på denna plats.
26 maj 1992: Massakern i Bosanska Jagodina. Bussar med runt 200 bosniakiska flyktingar som var på väg mot Makedonien fick vända om från gränsen, efter att de nekades inträde till Serbien. På vägen tillbaka mot Visegrad stoppades konvojen vid byn Bosanska Jagodina. 17 bosniakiska barn togs av bussarna och mördades på plats.
Allt som allt mördades minst 3 166 människor och flera tusen saknas sedan tiden mellan april och juni 1992 i Srebrenica-regionen, inklusive Visegrad. Den 14 juni 1992 brändes minst 60 människor levande i ett hus i gatan Pinoriska i Visegrad av Milan Lukic och hans ”Vita örnar”.
18 juni 1992 mördades 22 personer på Mehmed Pasa Sokolovic-bron i Visegrad och kastades i floden Drina. Avrättningarna på denna bro pågick från april 1992.
14 juni 1992, under den serbiska högtiden Vidovdan, ”firade” Milan Lukic och hans ”Vita örnar” återigen genom att bränna inne minst 59 civila bosniaker i ett hus i Bikavac, Visegrad.
Detta var bara ett utdrag. I slutet av mars och början av april mördades och fördrevs den bosniakiska befolkningen från Bijeljina och Zvornik. Samma sak upprepades sedan i norra Bosnien och Hercegovina, regionen Posavina (Prijedor, Kozarac, etc).
Ingenting av detta gör att de serbiska offren är mindre viktiga. Faktum är att långt färre serbiska civila dödades än siffran 3 000, 5 000 eller 8 000 som brukar användas i propagandasyfte. All tillförlitlig statistik, även från serbiska myndigheter, visar att runt 400 civila serber dödades. Men tro inte att jag vill förminska det serbiska folkets lidande. Varje oskyldigt, civilt dödsoffer är en oändlig tragedi och ett oändligt brott. Antalet mördade är inte viktigt. Men ni behöver inte förneka det som de serbiska myndigheterna och den serbiska militären och paramilitären har gjort i det serbiska folkets namn. Det är inte det serbiska folket som är skyldigt. Varje krigsförbrytare som dömdes, dömdes personligen för det som han/hon har gjort. Ett folk kan inte hållas ansvarigt, bara individer. Jag förstår bara inte varför ni hela tiden urskuldar er och ignorerar alla brott som utfördes mot era medmänniskor. Ni vet säkert själva hur det är att förlora någon i kriget, särskilt om det handlar om ett mord på en civilist, en hjälplös oskyldig människa, ett barn, en kvinna, en gammal person. Tyvärr har inte Naser Oric dömts för att ha orsakat civila serbers död och inte heller för mord på krigsfångar. Men inget brott mot ert folk kan rentvå eller urskulda era politikers och militärers brott. Inga brott på bosniska muslimer våren 1992 kan inte heller rentvå eller förminska betydelsen av brott mot den serbiska befolkningen.
Ni behöver inte överdriva och ni får inte blunda för fakta om de över 3 000 mördade bosniska muslimer våren 1992. Det började inte med Kravica 1993 eller Srebrenica 1995. Men vi måste alla se till att det slutar i Srebrenica 1995, istället för att låta avslutet hänga i luften för framtiden. Det finns ingen komplett och slutgiltig seger, som Karadzic pratade om strax innan kriget bröt ut. Den slutgiltiga segern leder till den eviga freden som bara finns i graven. Öppna ögonen.
Man behöver inte rada upp alla (påstådda och riktiga) krigsförbrytelser mot bosnienmuslimer från kriget i Bosnien för att vi ska förstå att bosnienmuslimer drabbats hårt under kriget i Bosnien. Ett, utifrån bosnienmuslimska intressen, helt onödigt krig som de blev indragna i av ett världsfrånvänt ledarskap (Izetbegovic & Behmen & comp. har tillbringat hälften av sina liv i fängelse) och av diverse internationella skurkar som lockat in Alija & comp. i fällan – lovat dem militärt hjälp för att förverkliga drömmen om ett centraliserat och av hans islamistiska krets styrt Bosnien.
Jag vill avstå från att rada upp brott begångna mot serber i olika delar av Bosnien, Kroatien (där serberna är fullständigt utraderade) och f.d. Jugoslavien i övrigt. Meningslöst att tävla i offerskap.
Alltså: Det är ingen vettig människa somifrågasätter att bosnienmuslimer drabbats hårt. Jag skriver under egenhändigt att serber begått många brott mot muslimer under kriget.
OK.
Det som dokumentärfilmen handlar om är serbiska offer i och kring Srebrenica och en del av den politiska bakgruden till varför serbiska styrkor intog Srebrenica. Med andra ord ingentig kontroversiellt. Hakija Meholjics berättelse om Izetbegovics påstådda deal med Clinton är sedan länge kända för den muslimska allmänheten i Bosnien (http://www.ex-yupress.com/dani/dani2.html). Samma sak gäller för de serbiska offren i och kring Srebrenica. FN-generalen Morillon har vittnat i haag om detta. Enligt honom så ligger detta bakom massakren (vilket jag personligen inte tror, se nedan). Att Alija ska ha ”begravt [er] alla”, en fras från slutet av filmen är en tes som drivs av bosnienmuslimernas mest framstående intellektuelle – Muhamed Filipovic. Filipovic vet mycket väl hur många gånger serberna velat och ansträngt sig för att komma överens med Alija, och hur många gånger Alija brutit överenskomna avtal (http://www.republikainfo.com/vijesti/1177-intervjumuhamed-filipovic-za-press-alija-je-upropastio-bosnjake-napravivsi-katastrofalnu-gresku-odlukom-da-se-bih-odvoji-od-jugoslavije.html)
Så här sa Izetbegovic 1993, under kriget:
”We have made our choice, and we could easily done it diferently. The price we paid is high, but it had to be paid. If I am to blamed for it then Karadžić should not. We could have avoided this conflict has we remained as Yugoslavia, but we wanted independence. Towards the end of of 1991 we established the Patriotic League in order to prepare the war.”
(Alija Izetbegović’s interview on Sarajevo TV, 15 February 1993.)
Alla visste hur ett eventuellt krig i Bosnien skulle se ut. Man behöver bara titta på kartan. Kunde man inte komma överens vem som skulle kontrollera vad så skulle alla sidor se till att ta lagen i egna händer. Izetbegovic litade på Zimmermans löften och hjälp i stället för övernskommelse med serberna. Till slut fick Izetbegovic skriva på en mycket mer oförmånligt avtal i form av Daytonavtalet än det som han först skrev på och sedan drog tillbaka i Lissabon våren 1992 (före kriget).
Den naturliga frågan som poppar upp blir: Varför har bosnienmuslimerna krigat?
Nu över till dokumentärfilmen.
Den norska dokumentärfilmen är, enligt min mening, i flera viktiga avseenden konformistisk då den (av förståeliga skäl) upprepar frasen om 7 eller 8 000 tusen ”pojkar och män” (Goebbels blir vansinnigt avundsjuk och gör armhävningar varje gång någon nyhetsuppläsare börjar tala om Srebrenica) samt vidarebefordrar den helt orimliga juridiska kvalifikationen som ”folkmord” för de krigsförbrytelser som faktiskt skedde i och med Operation ”Krivaja”.
Men filmen bryter den känslomässiga barriär som skapats genom upprepningar och skenrättegångar och möjliggör på sikt en rationell diskussion. För vi vet fortfarande inte vad som hänt i Srebrenica, det erkände t.o.m. Europaparlamentet i sin resolution som antogs efter 14 minuter och 37 sekunder lång ”debatt”. Men före den här filmen vågade inte någon ens ifrågasätta någonting om Srebrenica.
Faktum är att det finns bevis (bundna händer eller ögon, se denna analys av Krstic-fallet: http://justitia-veritas.blogspot.com/2011/09/srebrenica-fokmordsdomen-mot-radislav.html) för att mellan 400 – 1000 bosnienmuslimska krigsfångar arkebuserats av medlemmar ur en styrka (10:e sabotageförbandet) som i brottsögonblicket var på leave (permission). Faktum är att bara en medlem ur den styrkan tillåtits vittna inför Haagtribunalen – Drazen Erdemovic, som också ingått en deal, så kallad plea bargain, med åklagarna. Pga. att han medverkade till att skapa anklagelser mot Mladic och Karadzic fick han straff som motsvarar ca 100 dagar per mord (avtjänade ,tre års fängelse för erkännandet att ha mördat 100 människor).
Erdemovic har vidare utpekat namngivna medbrottslingar och överordnade men ingen av dem har ens kallats som vittne. Exempelvis Milorad Pelemis, som av Erdemovic utpekats som överordnad vid arkebuseringen, har levt ett fridfullt i Belgrad (ända sedan han släpptes på fri fot av den nya ”demokratiska” ledningen i Belgrad efter att Milosevic avsatts den 5 oktober 2000), han har t.o.m. gett en intervju om händelserna i Srebrenica till tidningen Nezavisne Novine i Banja Luka, men ingen åklagare från Haag verkar ha intresserat sig för honom.
När det kommer till Erdemovics vittnesmål är det en matematisk omöjlighet och ett hån mot allt som heter intelligens. På tre timmar ska 10 män mördat 1000-1200 som kom i 20 bussar (60 resenärer per buss) och vid varje omgång så skedde arkebuseringen i grupper om tio fångar, 200 meter från bussen. Ta en miniräknare och kontrollera om det är möjligt.
Notera att det ovan sagda inte betyder att man inte mördat en massa krigsfångar. Läs boken ”The Star wittness” och döm själv:
http://www.srebrenica-project.com/DOWNLOAD/books/Star_witness.pdf
Noterbart är att ovannämnde Milorad Pelemis, som 1998 greps av jugoslaviska myndigheter i Kosovo tillsammans med Jugoslav ”Dominik” Petrusic av jugoslaviska myndigheter för olagliga aktiviteter, var agent för den franska säkerhetstjänsten (jfr. den franske generalen Morillons vittnesmål om Orics grymheter…). Dessa två herrar m.fl. var också aktiva i Zaire. Någon gång under 2010 försvann han mystiskt från sin bostad i Belgrad, där han alltså levde ett fridfullt liv, trots att kronvittnet Erdemovic direkt utpekat honom som medskyldig.
Man vill alltså att vi ska blint förlita oss på Erdemovics vittnessmål. Jag tror hellre på jultomtens existens.
Till slut kan vi ägna en stund åt att fundera på vem som nu, efter det hemska blodbadet, äger samtliga resurser av värde i dagens Bosnien och övriga Jugoslavien…
Faktum är att varken serber eller bosnienmuslimer behövde det här kriget. Trots att serberna och bosnienmuslimerna i Bosnien ville till en viss del olika saker och att man inte kan med vacker retorik trolla bort faktiska meningsskiljaktigheter och olika intressen så hade de kunnat komma överens.
Kriget har skadat både muslimer och serber och relationer mellan dem, kanske för nästa 100 år. Men någon gång måste man börja diskutera öppet om viktiga händelser från kriget. Synd bara att sådana här diskussioner måste utspela sig på marginella bloggar och inte ute i media som fallet borde vara i ett genuit fritt och demokratiskt samhälle.
Var hälsad!