”Sagan om Björne, kolbullar och värmen” skrev jag som projektarbete. Meningen och ide från början var bara att fylla i ”10 datorskrivna sidor” utan grammatiska fel och med ”tillsyn” för ordföljd i meningar. Det blev lite annorlunda än jag tänkte, för att jag fick inspiration framförallt av boken ”Dikt och Verklighet” och av olika nyheter, tidningar som jag läste under utbildningen. Men vad jag skrev är inte verkligheten i vilket vi lever nu, det är en påhittad saga. Det som jag skriver i sagan har ingenting att göra med dagens samhälle vi lever i… ingen samband med dagens Malmö, Sverige och EU…
Prolog
Det var en gång en Björne. Sten Björne Gustavsson, var hans fullständiga namn. Han var säkert 200-300 år gammal och bodde i sin lilla stuga nära havet med ett dussin katter.
Han trivdes jättebra trots att han hade inte några grannar och släktingar som skulle besöka och hjälpa honom. Föresten han behövde inget hjälp, kunde klara sig på egen hand. Björne var otroligt begåvad person, kunde höra röster långt borta, och se vad som händer några mil borta ifrån hans stuga… Flera gånger ville han blanda sig i någon diskussion som pågick lång borta men problemet är att ingen ville eller kunde lyssna på honom. Till slut bestämde Björne sig att bara hålla tyst, speciellt om sin begåvning som utvecklades mer och mer med varje år som pågick. Ingen brydde sig om honom tills en dag socialens byråkrater (fattigvårdstyrelsens ordförande) från närmaste stad beslutade att hjälpa honom. Det gick inte helt utan problem. Först och främst trivdes han bra i sin egen miljö – nära havet i öppna landskapet, där brände han sitt brännvin själv i fred och frihet… Han gillade tysta och stilla nätter och att sitta under stjärnorna. Annat problem var det att han inte ville lämna bort sina katter. De var så orena, kunde leva hela sitt kattliv utan att besöka skönhetssalong för djur som var jättenära, bara en time bilresa söderut. Fattigvårdstyrelsens ordförande som också var djurälskare, till och med hade han varit ordförande i ”Rädda Djuren och Människan”, ville gärna hjälpa med avlivning av katter. De var inte så rena och fina som stads katter och det skulle vara problemet att ”hitta en rymlig plats” i ålderdomshemmet åt dem. Ja, personalen skulle klaga också… Björne hörde plan om hur skulle fattigvårdstyrelsens ordförande lösa problemet med hans katter, långt innan han hade anlänt med fattigvårdstyrelsens nya Volvo till Björnens gård. Därför hade inte Björne klagat så mycket, han kunde inte göra någonting. En gammal fattig människa får väl böja sig… Allt hände så snabbt, trots Björnes hundra sista blickar mot stugan… Björne klev in i bilen, den nya fattigvårdstyrelsens Volvo-V70 GST-RDX… och då blev dags för nödvändig konversation mellan passagerarna. De hade inte att säga till varandra mycket, framförallt att Björne hade varit lite ledsen och sur samtidigt. Men, nödvändig konversation är ett måste, respekt mellan människor med annorlunda åsikter måste finnas. Och Björne började: – Stor bil, sa Björne. – Ja, amerikansk… hördes lycklig röst från fattigvårdstyrelsens ordförande. Och det var allt som de hade sagt till varandra under en timmars resa till hans nya hem, ålderdomshemmet ”Future and happiness” en gammaldags fastighet på Ola Salo gatan nr.13 i Malmö.
Del1
Under hela sommaren följde Björne utbyggandet av huset mittemot ålderdomshemmet han befann sig, sista 5 år. Det var faktisk en underbar tillfälle för att följa all byggarbete, utanför. Björne var själv murare en gång i tiden och hade äntligen fått chans att följa byggandet av något hus i Sverige utan att själv medverkar i det! Roligt! Fast han byggde tusentals husen under sitt jättelånga arbetslivet det var någonting nytt han fick lära sig denna gång. Alla dessa lastbilar som körde hit färdig byggda väggar till montering oroade dem flesta boende i ålderdomshemmet, men inte Björne! Det var roligt att titta på hur ett hus blir hus, utan medverkan av någon murare, bara montörer med verktyget runt hela kroppen och lastbilsförare! Montörers samtal som han hörde inifrån byggnaden handlade oftast bara om pengar, så att det var inte någon fördel av hans övernaturliga begåvning att kunna höra långt borta… Men bygget var i alla fal någonting som gav honom några lyckliga månader under sommaren. Höstens början var också början för Björnes orolighet… Skelettet till bygget var färdigt och lastbilarna började köra fram massor av blå speglar som montörer klistrade på fasaden! Hus av glas, ett kalt och genomskinligt ämne! Inga teglen! – Hur fan ska det hålla värmen, skrek Björne! Men de hade hörlurar på öronen så att de kunde inte höra på Björne… Björnes pappa var skogsarbetare, och han visste av sin far, vilket hårt och tungt arbete de hade att tillverka träkol. Själva tanke om träkol, kolarnas liv, skogsarbetarkojor, doften av kolbullar fick honom att lugna ner sig, luta sig tillbaka, falla i sömn och resa tillbaka i förfluten tid… Under hans sömn hann montörer koppla samman huset med kärnkraftsverkets reaktor i Ryssland. Det var biligt och bra alternativ att smutsig el från gamla kärnkraftverk i Ryssland importeras för att svenska leverantörerna tjänar stora pengar på det. Rysslands kärnkraftverk var de farligaste i världen, men om det sker en olycka finns det inga konsekvenser för miljön eftersom det är hundratals mil bort!
Del 2
Björnes snällhet var orsak att han hade ofta några gäster i sitt rum. Nadina, en av dem tillfälligt anställda tjejer på ålderdomshemmet hade inte fått plats på dagiset för sina små barn och var tvungen att ta de med sig på jobbet. Det skulle inte vara något problem att de är hus mig under din arbetspass, sa Björne till sitt matmor. Han gillade henne verkligen. En smart och duktig tjej som var utslängt från sin familj på grund av hennes tidigare förhållande med en svensk kille. Björnes ”katter” eller ”kolbullar”, som han hade kallat Nadinas barn var några stycken. Det var faktisk jättesvårt att räkna på dem, de var så hyperaktiva och liknade varandra, med det var ett halvt dussin svarta skalar, ungefär. Springande kolbullar gillade Björne och kände sig trygga under hans säng, som var plats för att gömma sig, odla kråkor i näsan, äta godis, sova och mycket annat… Den enda sättet att lugna ner dem var att köpa godis och berätta en saga, och det var oklart för Björne om dem gillar bara godis eller kombination godis plus saga. I alla fal var det viktigaste att dem kunde sitta lugnt tills sagan blir färdigt berättad. Det började alltid så att Björne frågar först: – Men kära kolbullar, säg bara hur många är ni, så jag vet att alla skulle få pengar till godis och ingen blir utan… Att det blev första gång bara fem stycken och antalet ökade varje gång dem blev tillfrågade, förvånade inte alls Björne. Han tyckte att det är bra! Om dem har förstått vad han berättade och vad han menade, viste han inte men ändå blev han glad att det finns någon som lyssnar på honom. Sveriges historia var deras favoritämne och dem kunde sitta i timmar och lyssna, mutade av godis. Björne berättade om gamla dagar, bönder, statare, lantarbetare, om fattigdom som han och hans familj befann sig en gång i tiden, om sin pappa och hans långa perioder ute i ödemarken i primitiva skogsarbetarkojor. Denna del av berättelsen slutade alltid i tårar både från Björnes och kolbullars sida. Nämligen Björnes pappa dog en kalt och blåsig dag i en olika på de hala timmerstockarna. Man kunde inte hitta hans kropp… Historien blev sorgligt för kolbullarna eftersom de också har förlorat sin pappa. Deras pappa var stridspilot i ett krigsdrabbade land. Doften av köttbullar och potatis från köket fick alla att lugna ner sig, luta sig tillbaka, falla i sömn och resa tillbaka i förfluten tid… Nadina, Björnes och barnens matmor steg in i rummet med lunchbrickan, såg att alla sover, satte sig i hörnet och tittade förälskat i den gamle… Den viktigaste var att barnen kände sig trygga, tänkte hon.
Del 3
Äntligen var huset mittemot ålderdomshemmet klart för invigningen. Hela världen har visat intresse. 1200 journalister, fotografer och TV-team var på plats. På storbildsskärmen utanför huset kunde man följa parallellt olika moment av den stora manifestationen. Huset fick sitt namn ”Europé – huset” och sin egen flaga! Den var blå med tiotal små gula stjärnor, men Björne tyckte inte om färgen, den var utan någon värme, kall trots alla dessa själviska små stjärnor… Den största sensation vid invigningen var just den storbildsskärmen som tog åskådarna och gäster med på en resa i tid och rum… En interaktiv resa och totalupplevelse, alltså… Centralgestalten var inte kung utan ett känt ansikte för Björne – fattigvårdstyrelsens ordförande. Inbjudna och icke inbjudna gäster trängdes att komma in så att det skapade fullständigt kaos vid dörrar. Kaoset var under hela invigningen och massor av värme från huset rann ut. Det hjälpte inte att Björne ropade: – Värme, värme… Hedersgäster, kungaparen, toppolitiker, affärsmännen och deras unga söta älskarinnor fick plats på föreställningen i en isolerat sal på andra våningen, men folket utanför huset kunde titta in, naturligtvist via storbildsskärmen. Publiken bjöds på en spektakel med luftakrobater, dansare men huvudnumret var ”Sången om gemenskapen” med tiotal olika artister som sjöng på var sitt språk… Det var inte bara problem med olika språk, alla skrek sitt eget låt, fast de hade en kompositör… Efter denna hemska sången klev fram – Centralgestalten, fattigvårdstyrelsens ordförande och började hålla tal. Då hände största och enda misstag som attractions marknadschef gjorde – det hördes applåder från högtalarna innan fattigvårdstyrelsens ordförande ens började prata! Men alla tog det lugnt, som om dem redan visste det, eller som en rolig historia som man brukade berätta innan talet… Inledande delen handlade om att vi nu befinner oss i en stor brytpunkt: – Vi håller på att gå från det gamla trygga industrisamhället till det nya nätverkssamhället, började fattigvårdstyrelsens ordförande och tog en lång paus efter en sådan kloka tanken. Först hade vi jordbrukssamhället, industrisamhället och snart nätverkssamhället. Det är väldigt olika samhällen, men det är väldigt få saker som är skillnader. När vi gick från jordbrukssamhälle till industrisamhälle så byttes muskelkraft ut mot motorkraft. Det är en skillnad mellan två samhällen… Paus. Applåder. Från högtalarna och riktiga, från åskådarna… Denna blandning av naturlig och onaturlig ljud fick kolbullarna att springa under Björnes säng, för att dem kände sig trygga där. Värmen i deras trygga hem fick de att somna snabbt. Björne fortsatte att lyssna: -…nytt fenomen i världen – att bygga tillsammans! Globaliseringen… Härnryckning! Stor jubel i publiken! Applåder, långa, långa applåder… -…teknisk transparens, mjukvarulogik och community. Det innebär att all teknologi i världen blir tillgänglig för alla… är officiellt invigd, avslutade fattigvårdstyrelsens ordförande. Efter honom var en hel rad talare som bara försökte förklara för folket vad fattigvårdstyrelsens ordförande menade, men Björne förstod ingenting, orolig lutade sig tillbaka i stolen, fällde i sömn och reste tillbaka i förfluten tid…
Del 4
Björne väcktes snabbt av oväsen som pågick längst gatan. Det var så störande att kolbullar var förskräckta och började gråta. Hundratals ungdomar, vänster – höger partiets ungdomsförbund, Ung vänster – höger, maskerade stenkastare, demonstranter, trängdes på gatan och strömmade mot ”Europé – huset”. De var inte inbjudna till invigningen av nya McDonalds på bottenvåningen av ”Europé – huset” trots att de var ständiga gäster från sina dagis dagar. I den stora massan var även vänster –höger ledaren, som polisanmäldes för skattebrott och riskerade fängelse. Han har använt falska handlingar och såna saker, men begärde omprövning av beslutet och överklagade till länsrätten. Han hade en rad av skandaler bakom sig men ungdomar visste ingenting om detta eller hade de stort förtroende i honom … Kanske brydde de sig inte, de hade ilskan och mycket adrenalinet i blodet framkallad av stora mängder av Coca-Cola som de drack på väg hit. Polisens insatsgrupp ”Gandhi 2” var bered långt innan ungdomar kom. De visste redan att McDonalds höjde priset på hamburgarna och att ungdomarna skulle protestera mot det. En del av demonstranter med rånarluvor drog fram och började kasta ägg och sten mot McDonalds, men insatsgruppen ”Gandhi 2” såg det som akt mot rikets säkerhet. Då började riktiga gatustrider som ledde till överdrivet våld. Demonstranterna beordrades lägga sig ner på den regnvåta asfalten med ansiktet nedåt och händerna på nacken. De tvingades ligga så, och flera av dem utsattes för kränkande tillmälen av poliserna som bevakade dem. Polisens svar ledde till våldsamt upplopp och våld mot tjänsteman som till slutet man kunde kontrollera bara genom att skjuta några demonstranter. Några polisman slogs medvetslösa när de fick sten i nacken i konfrontationerna med stenkastande aktivister… Tack vore storbildsskärmen kunde händelse kablats ut över hela världen och vanlig folk hade någonting att titta på eller diskutera under sina raster på arbetet. Globalisering och nätverkssamhället, precis som fattigvårdstyrelsens ordförande har sagt! Björne var chockad över vad han sett, han kunde inte förstå att de pratar inte med varandra istället för att slås. – Försök muta barnen med godis – skrek Björne hela tiden, men ingen hörde, som vanligt. Trots att han hade kvar sin otroligt begåvning att höra röster långt borta, började han tappa styrkan i sin röst…
Del 5
De flesta dagarna i ålderdomshemmet tittade Björne genom fönstret, läkte med kolbullarna eller berättade någon historia. Han gick inte så ofta ut ur sitt rum för att korridoren var hög trafikerade områden, det var alltid någon av personalen som sprang och låtsades arbeta och det irriterade honom. En riktig upplevelse var därför promenaden med Nadina på Möllevångstorget. Den enda som var problem för Björne var att han är en person som hade inte så mycket utbildning. Björne kunde prata bara svenska, ingen annat språk så det var svårt att kommunicera med försäljarna på torget. Men Nadina hjälpte honom… Vist handlade de olika kryddor, som Björne har aldrig hört att det finns, men framförallt var det mycket godis till kolbullarna. Nadina var lycklig som om hon hade promenad med drömprinsen. En sådan varm, stillig och romantisk karl kunde man inte hitta i dagens Malmö, tyckte hon. Att vara förälskad i kanske 300-årig gubbe var ingenting att skämmas för henne. Hon var en kvinna som visste vad hon ville. Efter en lång serie av sina förhållanden med både man och kvinnor äntligen hade hon träffat den rätta. En person med varma, stora händer! Det var trevligt att hålla i dem, tyckte hon. Folk undrade vad de håller på med, det var hemsk att en 300 år gammal man promenerar med 25-årig tjej. Alla var upprörda, små ficktjuvar, narkotika försäljarna, pedofiler, homosexuella, lesbiska, damer med sina hundar… Men de brydde inte sig, Björne och Nadina hade roligt tillsammans. Björnes uppmärksamhet under promenaden väckte också en sån storbildsskärm med reklam för den nya bostadsområde i utkanten av Malmö ”Bo som kung 03”. Det var byggt på platsen där hans gamla stugan befann sig en gång i tiden. Stugan var borta och istället var där några ”ekologiska” byggnader med stora glasfönstret och ”bredband” anslutning till kärnkraftsverkets reaktor i Ryssland … Det var droppen för Björne. Vad har de gjort med hans öppna landskap nära havet? Kan man faktisk göra så mot människor och katter? Förstöra landskapet och naturen för någonting som man kallar för ”ekologiska bostäder”? Koppla naturen med kärnkraftsverkets reaktorn i Ryssland? På väg tillbaka till ålderdomshemmet gick de bredvid havet under den stora Värmupps kranen. Det var mycket folk där denna dag. En hel arme av Koreaner fotograferade kranen och var så förtjusta i den att de erbjöd att köpa den för en krona! De skulle ta det med sig, hemma… När de gick genom Ola Salo gatan tittade han inte mot ”Europé – huset” utan bara mot tegelbyggnaden, deras varma hem. Han klev in bestämt att aldrig mer gå ut.
Del 6
Upprörda känslor hindrade inte honom att berätta ”Sagan om Folkhemmet” till kolbullarna som var otrolig intresserade när de fick 28 kg godis av Björne. Det var mycket mer än de alla vägde så att de mindre barn drunknade i godiset. – Folkhemmet var stora samhällsprojekt. Vi tänkte avskaffa fattigdomen, genomförde miljonprogrammet, införde ATP, byggde dagis, utvecklade arbetsrätten, vi byggde nya varma, tegel bostäder. Vi strävade att göra samhället mänskligare och mera jämlikt genom att minska klasskillnaderna. De starka skulle hjälpa de svagare… Mitt i hans berättelse hörde han röster från gatan som väckte hans uppmärksamhet. Utanför ”Europé – huset” stod två man och rökte cigaretter. Deras svenska var så dåligt att det var svårt att förstå vad de egentligen snackade. Fast de kom från olika krigsdrabbade länder, hade de mycket gemensam: gula tänder, Sadam Husein mustascher, snabbväxande magar, samma invandrarpolitiska åsikter och varannan ord som kom från deras mun var ordet ”kompis”… – Du vet, kompis, vi byggde Sverige, vi kompis… – Ja, kompis, vi byggde, kompis… – Och vi arbetslösa nu, kompis… – Ja kompis… nu är vi förödmjukat och diskriminerad, kompis, inget jobb…kompis… räkningar komma varje månad… De var elever från det nya utbildnings projektet som pågick i ”Europé – huset” med namnet ”Integration och Toalettstädning” och målet var att integrera invandrare i svenska arbetslivet. Björne var irriterad att de inte ville stänga dörren, så att värmen ur huset rann ut. Rökarna var rädda att inte kunna komma in igen, om de stängde dörren… Björnes försök att säga: – Snälla Ni, stäng dörren! tolkade de som en inblandning i deras privat livet under njutningen av cigarettröken, den viktiga stunden i deras långa och tråkiga utbildningsdagarna. Björne bestämde sig att aldrig mer titta ut och blanda sig i vad andra gör eller säger, lutade sig tillbaka i stolen, fällde i sömn och reste tillbaka i förfluten tid där man var rädd om att onödigt slösa värmen…
Del 7
Jörgen, snart 23-årig kille hade precis avslutat den store mission han deltagit i internationell militärstyrka i ett sydeuropeiskt land. Det var bra betald tjänst men han var tvungen att sluta på grund av skandalen han var inblandat i. Han och ett par svenska soldater längtade mycket efter tjejer och rätt ofta köpte sex av några minderåriga flickor. Det var inte dyrt, så varför man ska snåla med pengar, tänkte han. Det sämsta av allt var att han inte kunde samla ihop tillräckligt med pengar för att starta egen verksamhet hemma i Sverige. Han hade jättebra ide, som han fick under sin tjänst i det sydeuropeiska landet. Vist hade han sett många döda kroppar, armlösa, benlösa, så han var nästan förtjust i såna upplevelser. Han tänkte: – Hemma, startar jag begravningsbyrå, egen! I Malmö hittade han en begravningsentreprenör som var vilig att ge honom lite praktik. Som krigsveteran var han snabbt in i branschen men vad begravningsentreprenören tyckte inte, hade han för mycket ”humör” i sitt arbete. T.ex. när de en kall vinterdag hämtade en gamling från ålderdomshemmet mittemot ”Europé – huset” sa han: – Grill dags, gubben… – Visa lite respekt mot döda och gamla, sa kollegan. – Vadå respekt, han är redan död? Nu ska vi värma upp hela Skåne med dig, gubben… Men du, gubben, tur för dig du har levt tryggt här hemma, utan krig och stress, det var lätt för dig. Jag hade mer jobbigt där nere, du kan inte förstå det, vi bygger ny värld nu, sa mogen 23-årig… … Nadina cyklade genom Bispgatan i Djupadal en kall vintermorgon på väg mot sitt nya jobb. Det hände mycket i hennes liv dem sista dagarna. Barnen var placerade i en institution för föräldralösa barn på grund av hennes dåliga skötsel. Vist förlorade hon jobbet också för att hon hade ”förhållande med en gamling från ålderdomshemmet”. Det var trots alla problemen och kylan på morgonen trevligt, men lite kalt att cykla genom Bispgatan. På bege sidor av gatan var placerade små moderna villor täckta av snö. Nya moderna villor hade bra isolation så värmen rann inte ut. Det var deras egen värme, uppköpt i Ryssland, som man delade inte med omgivningen, tack vore tjocka isolationen. Nadina behövde bara lite värme för att kunna fortsätta vidare, så hon önskade att någon öppnar dörren bara en liten stund. Men det gjorde ingen. Plötsligt, såg hon rök från Limhamns krematorium flyga mot himlen och mot alla dessa själviska små stjärnor. Tjock, blå, varm rök som hade osjälvisk värmt upp himlen över hela Malmö till lyckan för alla som cyklade den kalla morgonen…
Litteratur:
Adolf Svensson – ”Ogräs i Rosengård”
Ahmet Ahmed –”Vi byggde Sverige”
Jörgen Persson – ”Mina internationella insatser”
Göran Schyman – ”Skattebröt och överlevnad”
Ingvar Kamradsson – ” Barnarbete”