Här är den mytiska berättelsen om Jugoslaviens fall så som den har förtäljts i västliga medier.
Jugoslavien var ett »folkens fängelse« där serberna förtryckte de andra folken. Landet raserades på grund av uppkomsten av en ond ledare, Slobodan Milosevic, som försökte upprätta ett Stor-Serbien genom att eliminera andra folk i en etnisk rensning. De andra folken försökte undkomma genom att skapa sina egna självständiga stater. Den jugoslaviska armén, som i själva verket var serbisk, invaderade dem. I Bosnien försökte de invaderande serberna driva ut muslimerna som ville bevara sitt exemplariska multietniska samhälle. Den serbiska etniska rensningen dödade 200.000 obeväpnade muslimer medan det internationella samfundet bara såg på och till och med förhindrade muslimerna från att beväpna sig. I Srebrenica tillät FN serberna begå folkmord. Endast tack vare USA:s bombningar tvingades Milosevic till förhandlingsbordet i Dayton. Det därpå följande avtalet gav fred och demokrati åt det multietniska Bosnien. Det internationella samfundet hade emellertid misslyckats med att rädda den albanska majoriteten i Kosovo från apartheid. 1998 varnade Madeleine Albright att Nato måste intervenera för att förhindra Milosevic från att »göra i Kosovo det han inte länge kan göra i Bosnien«. I januari 1999 massakrerade serbiska säkerhetsstyrkor försvarslösa civila i byn Racak i Kosovo. Detta klargjorde för Nato-regeringarna behovet av att agera för att förhindra folkmord. Efter vändpunkten i Racak tvingades serberna till fredsförhandlingar i Rambouillet i Frankrike men Milosevic vägrade envist att förhandla. Nato hade inget annat val än att bomba Jugoslavien. Massor av albaner fördrevs avsiktligt från Kosovo enligt den på förhand uppgjorda planen »Operation Hästsko«. Slutligen gav Milosevic upp och Nato befriade kosovoalbanerna från deras förtryckare. Slutsats: Från och med nu är humanitär intervention en viktig uppgift för Nato, den militära grenen av ett internationellt samfund som hädanefter är försvuret åt att värna mänskliga rättigheter.
Diana Johnstone: »Nästan allting i denna saga är falskt. Det är olyckligtvis en svår uppgift att ifrågasätta lögner, särskilt etablerade lögner. En lögn som upprepas gång på gång förvandlas till något ’självklart sant’.«
Denna text är ett utdrag ur Diana Johnstones bok Fools’ Crusade.