Arkiv

Natos attack mot Serbien, som nu urartat till ren terrorbombning av civila, motiverades med att serberna förkastat det ”fredsavtal” som lades fram i Rambouillet i Frankrike i februari. Avtalets faktiska innehåll offentliggjordes aldrig, och medierna i Europa har i allmänhet godtagit Natos egna försäkringar om att västvärldens avsikt var att skapa fred och autonomi i Kosovo.

Detta är den stora lögn som ligger bakom vad premiärminister Tony Blair kallar ”korståget för civilisation”. Den som granskar Rambouillet-dokumentet kan omöjligt sväva i tvivelsmål om att de ursäkter som gavs för bombningarna var rena påhitt. Fredsförhandlingarna hade regisserats noggrant och serberna blev tillsagda: kapitulera och ni blir ockuperade, eller kapitulera inte och ni blir krossade. De omöjliga villkoren, som nyligen offentliggjordes i sin helhet i Le Monde diplomatique, men inte i Storbritannien eller i Sverige, visar att Natos målsättning var att ockupera inte bara Kosovo utan i praktiken hela Jugoslavien.

Ingenting som liknar detta ultimatum har någonsin ställts till en modern, suverän europeisk stat. Bland alla de jämförelser med Hitler och andra världskriget som Natos propaganda använder sig av, finns en som aldrig nämns – Hitlers förslag till premiärminister Neville Chamberlain 1938 att Tyskland skulle få ockupera Tjeckoslovakien, eftersom etniska tyskar där hade ”torterats”, ”tvingats fly ut ur landet” och ”hindrats att förverkliga alla nationers rätt till självbestämmande”. I syfte att skaffa sig en täckmantel för Tysklands expansion beredde Hitler marken för en ”humanitär intervention”, vars falskhet inte var större än den som planerades av Nato 61 år senare, som en täckmantel för organisationens egen expansion till att bli ”globaliseringens” USA-ledda militära övervakningsstyrka.
Ta till exempel kapitel sju i avtalet. Det har rubriken Status of Multinational Military Implementation Force och fastslår att den Nato-general som leder ockupationen ”ska ha ensam beslutanderätt”, inklusive rätten att besluta om nedskjutning av flygplan inne i Serbien. Nato skulle med andra ord ges total makt och ansvarsfrihet, liksom ”immunitet i fråga om samtliga juridiska processer, vare sig de är civila, politiska eller faller under brottslagstiftningen och, under alla omständigheter och utan tidsbegränsning, immunitet i fråga om [alla lagar] som reglerar kriminella eller disciplinära förseelser som kan begås av Nato-personal i den federala republiken Jugoslavien… Nato-personal skall, liksom deras fordon, fartyg, flygplan och annan utrustning, åtnjuta fullständig rörelsefrihet och obehindrat tillträde överallt i den federala republiken Jugoslavien, inklusive dess luftrum och territorialvatten.”
Inte heller förbises behovet av propaganda. Jugoslaviens regering ”skall, när så begärs, erbjuda alla de tjänster på telekommunikationsområdet, inklusive radio- och tv-sändningar, som behövs för [ockupationen], så som dessa behov bedöms av Nato. Dessa tjänster skall tillhandahållas utan kostnad.” Och den ideologiska grundvalen för ockupationen uttrycks med all önskvärd tydlighet. ”Nato ges rätt att använda flygplatser, vägar, järnvägar och hamnar utan att betala avgifter, tull eller andra kostnader. Ekonomin skall styras i enlighet med marknadsekonomiska principer.”

Ingen regering någonstans kunde ha accepterat detta. Det rörde sig om en skandalös provokation. Den 19 mars undertecknades ”avtalet” av UCK, som tidigare avfärdats som ”terrorister” av Madeleine Albright och Robin Cook. Serberna vägrade, naturligtvis. Och det handlade inte bara om Milosevic. Det valda jugoslaviska parlamentet, rapporterade New York Times korrespondent i Belgrad, ”avvisade tanken på Nato-trupper i Kosovo, men stödde idén om en FN-styrka som skulle övervaka en politisk lösning i provinsen”. Så vitt jag vet har detta inte rapporterats i Storbritannien. Om det rapporterades så drunknade det i den massmediala kör som ägnat sig åt att demonisera Milosevic. Det var därför som detta genomförbara alternativ till bombningarna kunde ignoreras i Washington och Bryssel. Fem dagar senare gick Nato till angrepp. Nu hade man serberna där man ville ha dem.
Det finns dessutom tydliga tecken på att bombningarna hade beslutats på förhand. Den 12 augusti 1998 konstaterade den amerikanska senatens Republican Policy Committee: ”Planeringen för ett USA-lett Nato-ingripande i Kosovo är nu i stort sett färdig. Det enda som tydligen fattas är en händelse – med tillräckligt omfattande massmedial bevakning – som skulle göra det möjligt att politiskt motivera ingripandet… Att Clinton nu väntar på en ’tändande gnista’ i Kosovo blir allt mer tydligt.”
Den 25 mars, dagen efter att bombningarna inletts, beskrev den brittiske försvarsministern George Robertson Natos målsättning som ”entydig”. Målet var, sade han, ”att förhindra en annalkande humanitär katastrof genom att stoppa de våldsamma attacker mot kosovoalbanerna som genomförs av de jugoslaviska säkerhetsstyrkorna”. En FN-rapport motsade detta uttalande, och bedömde att det våld som utövats av paramilitära styrkor både på den serbiska och den kosovoalbanska sidan hade varit ungefär lika omfattande, och att det inte kom i närheten av den våldsvåg som bombningarna utlöste. En CIA-rapport som gavs till Clinton, och som läcktes till pressen, varnade för att bombningar sannolikt skulle leda till etnisk rensning i massiv skala.
Den 30 april satt George Robertson bland militära befälhavare på HMS Invincible, och förklarade att Nato aldrig hade förväntat sig att man skulle kunna förhindra en humanitär katastrof. Detta påstående var den exakta motsatsen till hans ”entydiga” uttalande fem veckor tidigare. I likhet med Clinton måste Robertson och Blair ha blivit förvarnade om den flyktingkatastrof deras handlingar skulle orsaka.
Generallöjtnant Satish Nambiar från Indien var chef för FN:s enheter i Jugoslavien mellan 1992 och 1993. Han skrev nyligen: ”Jag upplevde det som att Jugoslavien var en tragedi som orsakades av medierna… Den jugoslaviska regeringen hade, trots allt, visat vilja att foga sig efter nästan alla bestämmelser i Rambouillet-avtalet, i fråga om eldupphör, ökad autonomi för albanerna och så vidare. Men de kunde inte gå med på att Nato-trupper besatte Jugoslavien. Det är exakt vad Indien skulle ha gjort under samma omständigheter. Det var västvärlden som fortsatte att förvärra situationen med de nuvarande vansinniga bombningarna, som mest verkar motiveras av sårade egon, revanschbegär och vedergällning. Natos massiva bombningar skiljer sig inte i moraliskt hänseende från de serbiska styrkornas aktioner i Kosovo.”
John Pilger
Översättning: Tor Wennerberg

John Pilger är journalist och dokumentärfilmare. Han är mångårig medarbetare i The Guardian, New Statesman och Aftonbladet. Hans bok Dolda dagordningar publiceras i höst på Ordfront förlag.

- copy/paste från Aftonbladets arkiv »

I december släppte OSSE, vars observatörer befann sig i Kosovo till strax före bombningarna, sin rapport om kriget. Rapporten bekräftade att de flesta brotten mot den kosovoalbanska befolkningen hade begåtts efter att bombningarna inletts: med andra ord, de var inte orsak till utan en följd av Natos bombkampanj.

Efter mer än ett år har de som skrev och sände propagandan för Natos ”humanitära krig” i Kosovo fortfarande inte brutit sin tystnad: de som svarade på premiärminister Tony Blairs uppmaning att delta i ett ”stort moraliskt korståg” mot en regim som var ”i färd med att begå ett Hitler-liknande folkmord som motsvarar utrotningen av judarna under andra världskriget”.
Något måste göras, insisterade de. I mars förra året saknades ju, när allt kom omkring, 500 000 kosovoalbaner som man fruktade var döda, enligt USA:s utrikesdepartement. I mitten av maj sade USA:s försvarsminister, William Cohen: ”Vi ser nu att omkring 100 000 män i vapenför ålder saknas… De kan ha blivit mördade.” Två veckor senare ökade David Scheffer, USA:s ambassadör med ansvar för frågor om krigsförbrytelser, på siffran 100 000 till så många som ”225 000 etniska albanska män i åldrarna 14 till 59”. Den brittiska pressen hakade på. ”Flykten från folkmordet”, skrev Daily Mail. ”Ekon från förintelsen”, skrev the Sun och the Mirror i kör.
Under det att bombningarna fortsatte började fasaden krackelera; tv-tittare fick se bilder på tåg och flyktingkolonner som attackerats av Natoflygplan, liksom bilder på offren. ”Vi har drabbats av en pr-mässig härdsmälta”, sade någon på 10 Downing Street. Som på en signal tillkännagav då den dåvarande biträdande brittiska utrikesministern Geoffrey Hoon att omkring 10 000 etniska albaner hade mördats ”i mer än 100 massakrer”, och tillade att ”den slutgiltiga siffran kan vara mycket värre”. Även om den på oförklarligt sätt minskats från de ursprungliga påståendena om 500 000 och
100 000 var detta en mycket stor siffra, som det dessutom helt saknades bevis för.

Från mitten av juni, när bombningarna upphört, började rättsmedicinska team genomföra en minutiös undersökning av provinsen. Det amerikanska FBI anlände för att undersöka vad som kallades ”den största brottsplatsen i FBI:s rättsmedicinska historia”. Flera veckor senare reste FBI hem, efter att ha hittat döda kroppar men inte en enda massgrav. Det spanska rättsmedicinska teamet reste också hem, och dess chef beklagade sig ilsket över att han och hans kollegor hade blivit delaktiga i ”krigspropagandamaskinernas semantiska piruetter, därför att vi hittade inte en – inte en enda – massgrav”.
Vid den ena gravplatsen efter den andra var historien densamma. Det som rapporterats i västerländska media, med människor på plats som källor men ofta med UCK-gerillan som den egentliga källan (det gäller till exempel siffrorna som citerats ovan), blev omöjligt att tro på. En förklaring var att serberna hade kommit på natten och forslat bort kropparna. ”Var”, skrev Michael Parenti i sin granskning av den rättsmedicins-ka undersökningen, ”fanns bevisen för att massgravar hade grävts upp? Var fanns de nya gravplatserna som nu förmodades vara proppfulla med lik?”
Det kanske viktigaste avslöjandet, som bekräftades av Krigsförbrytartribunalen i oktober förra året, var att gruvorna i Trepca inte innehöll några kroppar. Trepca var ett centralt inslag i det drama som ”folkmords”-undersökningen utgjorde: liken efter mer än 1 000 mördade albaner antogs vara gömda där, flera av dem undanskaffade i saltsyrekar, enligt tjäns-temän från Nato och USA. Enligt the Mirror fanns bevis för ”massdumpning av avrättade kroppar” och ”Auschwitz-liknande ugnar”. Inte ett enda lik hittades: inga tänder, inga kvarlevor.
I november förra året publicerade Wall Street Journal resultaten av sin egen undersökning och avfärdade ”tvångsföreställningarna om massgravar”. I stället för ”de enorma dödens fält som vissa undersökare kom att vänta sig… finns ett mönster av utspridda mord [mestadels] i områden där den separatistiska UCK-gerillan hade varit aktiv”. Wall Street Journal drog slutsatsen att ”Nato intensifierade sina påståenden om serbiska ’dödens fält’” när organisationen ”såg att en uttröttad journalistkår började luta åt den motsatta storyn: civila som dödades av Natos bomber”. Denna propaganda, hävdade tidningen, kunde spåras tillbaka till UCK; många av de mest skrämmande och stort uppslagna rapporterna om grymheter som tillskrevs flyktingar och andra källor var falska. ”Kriget i Kosovo var grymt, bittert, hänsynslöst”, skrev tidningen. ”Folkmord var det inte.” Sådan uppriktighet var sällsynt.
Nato bombade, enligt George Robertson, den dåvarande brittiska försvarsministern, ”för att förhindra en humanitär katastrof” med massfördrivningar och mord. I december släppte OSSE, vars observatörer befann sig i Kosovo till strax före bombningarna, sin rapport om kriget.
Rapporten bekräftade att de flesta brotten mot den kosovoalbans-ka befolkningen hade begåtts efter att bombningarna inletts: med andra ord, de var inte orsak till utan en följd av Natos bombkampanj.
Dessutom har västerländska rättsmedicinare inte hittat mer än 2 788 kroppar, och av dessa är inte alla offer för krigsförbrytelser. Den 7 juni i år pub-licerade internationella Röda korset en lista på 3 368 saknade personer som de fått namnen på från familjer runtom i Kosovo, en lista som gäller perioden från januari 1998 till mitten av maj i år. Röda korset säger att ett betydande antal kan finnas i livet, bland de flyktingar som spritts ut runtom i Europa.
Vad som nu är höjt över alla tvivel är att de siffror som användes av London och Washington, och av stora delar av medierna, var skrattretande påhitt.
Mördandet i Kosovo var avskyvärt och tragiskt, men att jämställa det med folkmord och förintelsen är ett hädiskt hån mot sanningen. Inte mycket av detta har rapporterats i medierna. Röda korsets rapport ignorerades nästan fullständigt i Storbritannien. Detta är förståeligt; bland de journalister som svalde Natos och sina egna regeringars lögner fanns sådana som var verkligt hängivna och triumfatoriska, som skrev att ”när massgravarna öppnas bör motståndarna till detta humanitära krig be om förlåtelse”.
Den försvarslösa befolkning som Natos bomber regnade ner över natt efter natt, de mellan 400 och 600 som dog, sprängda till döds i fullpackade tåg och bussar, i fabriker, tv-stationer, bibliotek, ålderdomshem, skolor och 18 olika sjukhus, inklusive de offer som sprängdes i bitar av RAF:s tusentals ”icke redovisade” klusterbomber som sönderdelas i granatsplitter, kräver en ursäkt från propagandisterna; ty, som Natos strateger gång på gång förklarade under sina seminarier efter bombräderna, de skulle aldrig ha lyckats genomföra kriget om de inte haft journalisterna ”på sin sida”.
Robert Fisk, Storbritanniens främsta krigskorrespondent, har kallat sina kollegor en skock får, som låter sig luras av professionella manipulatörer.

Ta till exempel bombningen av Belgrads tv-högkvarter och dödandet av personal där, bland annat sminköser. Amnesty International kallade för ovanlighets skull detta ”en avsiktlig attack på ett civilt mål, och som sådan utgör den en krigsförbrytelse”. Strax före bombningen hade Natos språkrör Jamie Shea lämnat en skriftlig försäkran om att tv-byggnaden inte skulle angripas.
Med medierna på sin sida kan Nato nu gå vidare. Vid en ”privat preliminär genomgång [av bombningarna] av Natoexperter” (som rapporterades i the Daily Telegraph) var man överens om att ”en framtida Natooperation kommer sannolikt innebära hårdare, mer hänsynslösa attacker mot civila mål…”.
Efter att ha valt sida i vad som var ett bittert men lågskaligt inbördeskrig i ungefär samma omfattning som Nordirland på sjuttiotalet och efter att avsiktligt ha blockerat en fredlig lösning i samband med de falska Rambouillet-”förhandlingarna”, kunde Nato genomföra det sista ledet i västvärldens ”strategiska mål” att förstöra Jugoslavien – utan att vara hänvisat till FN eller internationell rätt. Alltihop byggde på en väv av lögner och kunde genomföras till stor del tack vare de journalister som agerade tjänstehjon åt makten och dess destruktiva syften.
Kriget lämnar efter sig ett Kosovo som, i dag mer än någonsin, är en terrorstat, styrd av maffialiknande kriminella med kopplingar till UCK: just de människor som förra året kunde ringa direkt till den brittiska utrikesministern Robin Cook på sina mobiltelefoner.

Mer än 200 000 serber och romer har fördrivits efter kriget, med Nato på plats och utan att det skapat särskilt många rubriker i väst. Amerikanerna har byggt en av sina största militärbaser i världen, Camp Bondsteel, vilket innebär att Washington uppnår sitt långvariga strategiska mål att kunna kontrollera Balkans transitleder. Var beredda på deras nästa humanitära äventyr.

John Pilger
Översättning:
Tor Wennerberg
- copy/paste från Aftonbladets arkiv »