Det har redan blivit en vana att på vägg tillbaka från Serbien besöka restaurang Žabar (Žabac) i Belgrad. Väldigt gott matt – och ett utmärkt tillfälle för en bloggare att ta ett par bilder på deras kulinariska mästervärk och sen publicera på bloggen.
Men, vad fan, det är inte Serbien. Det skulle inte kännas rätt. Tycker att andra bloggar som publicerar ofta bilder där Serbien visas som turistparadiset är falska och själva bloggare är … vågar inte säga…
Serbien som jag har sett i år, under min besök är lite annorlunda än snygg dekorering i talriken. Mycket annorlunda. Visst är det vackert och ganska roligt att vara på plats under t.ex. festivalen i Vrnjacka Banja, besöka olika restauranger och platser… men, Serbien är också fattigdom, människor som har ingenting att äta, snälla gästfria människor som har inte råd att köpa bröd… Serbien är (för mig) en upplevelse. God och fin, och samtidigt så jävla sorglig, olycklig, full av galla, död och sorg, olyckliga, hungriga och sjuka… ( Se på ditt hem,ängel )
Det var bara det i min första artikeln efter förnyande, upplivande besöket. Visst återkommer jag med mer tankar och bilder om det, men så länge – bara ett bild, lite suddig, tyvärr, det var ”lång exponeringstid” ( kamerans sensor exponeras för ljus lite längre än som vanligt ) det var ju typ som när en lamm exponeras under lång tid på grillen, som vi gjorde i gården för några dagar sen… Det här är Serbien. Och inte någon jävla dekorering i talriken…
Och så rätt, hade de som satt runt grillen, när de sa: ”Du har inte tillräckligt bra kamera att fånga allt. Det är doft och tillfällig känsla som är viktiga…inte någon jävla bild…”
