Varför måste vi komma ihåg?

• 
  
• Tweet
• 

• Tweet

Det tog lite tid, men äntligen är jag färdig med översättningen. Ganska lång text, men värd att läsa…  

Slobodan Antonic – Zasto moramo da zapamtimo?

Snart blir det tio år sen Nato styrkor angrep Serbien. En del av allmänheten, särskilt den som skryter, och utsätter sig som ”Den Andra Serbien” kommer att anstränga sig att täcka över och försöka dölja den skamliga årsdagen (skamlig för deras Washingtons och Bryssels vänner, naturligtvis)

Den andra delen av allmänheten, ”Den Proeuropeiske men patriotiske” kommer att bli lite obekväma. Något måste sägas, men de kommer inte att veta exakt vad. Hos dem kommer att bemästra faktum och slutsats att ”vi alla ska, så fort Serbien blir medlem i EU, glömma alla dessa dagar och sorliga minnen” (men naturligtvis för evigt komma ihåg Srebrenica och Vukovar).

Men Den Tredje Delen av den serbiska allmänheten, som brukar tänka själv och som inte är rädd för att älska sitt land, måste komma ihåg tre saker:

- Bra attityd hos våra militärstyrkor
- Terroristisk karaktär med Natos bombningar
- Skamlig beteende i västerländska media alla dessa dagar…

Serbien har under år 1999 krigat (var attackerat av) mot mest mäktiga land i världen och dess många allierade. Serbien attackerades av USA, Storbritannien, Frankrike, Tyskland, Kanada, Italien, Spanien, Belgien, Nederländerna, Danmark, Turkiet, Norge, Portugal, Island, Grekland, Luxemburg, Polen, Tjeckien och Ungern.
Dessa länder fick hjälp av de associerade Nato-länderna: Rumänien, Bulgarien, Makedonien, Albanien, Kroatien, Slovenien, Bosnien och Hercegovina och Slovakien.
Länder som är direkt anföll oss var 228 gånger större än Serbien, hade 67 gånger så stor befolkning och 518 gånger rikare (dvs med högre nationalinkomst). Det var förmodligen mest ojämbördiga väpnad konflikt någonsin sett i historien!

Bra attityd hos våra militärstyrkor

Amerikanerna trodde, skriver halvofficiell Nato historiegraf, Michael Ignjatijev, att paus i bombningen kommer att göras, så snabbt efter två dagar dvs. att Serbien ska hissa upp den vita flaggan.
Madeleine Albright, dåvarande statssekreterare, hävdade att Serbien kommer att ”ge lika bra som någon annan bråkmakare i skolgården”, efter två-tre örfilar.
Denna tro på en snabb seger kommer på grund av Nato var militär överlägsen.
Åtgärden började genom att 371 flygplan (varav 210 var USA-s) började bomba Serbien , (t.ex. B-2, som var osynliga för radar).
På grund av den dominans av angripare, Serbien var tvungen att lämna sina flyggplan i underjordiska skyddsrum, och försvarades endast med luftvärnsrobotar. De var en gammal produkt av sovjetisk militär teknik från sjuttiotalet, och den har använts av amatörer, rekryterar eller reservister.
Vad kunde de göra för att bekämpa ”den mest exakt styrda amerikanska systemet”, frågades Nato ledare?
Trots allt har man snabbt insett hur hård nöt var Serbisk armé. Nato har bombat och slagit ner många upplag med bränsle och vapenförråd.
Men nog om detta har legat gömd på andra platser.
Många militära byggnader och baracker, underjordiska radar och kommando centrar har bombats ner, men de var länge sedan avlägsna och tömma av militären eller var de begravda alltför väl att förstöras. Militära skyddsrum, gjorda även i Titos tid visat sig så bra skydd, liksom de gamla goda strategi: skatteundandragande och förvillande av överlägsna angriparen.
Clarks piloter (Wesley Clark, krigsherre som led angrepp på Serbien) var frustrerad med deras oförmåga att gissa serbiska styrkor i området.
Serberna har visat sig som experter för kamouflering och användning av lockbete.
Allmänt, den Serbiska armén hålls bra i detta krig. Före utgången av kriget (2 juni), Nato skrävlade om dödandet av mer än 10.000 serbiska soldater.
Deras antal var dock betydligt mindre och var exakt 546 soldater och 138 poliser.
Nato ville förstöra rustning, särskilt i Kosovo. Clark överdrev om förstörandet av 93 stridsvagnar och 153 transportörer samt några rustning enheter.
Man har raljerat serbiska påståendet att vi har förlorat endast 13 stridsvagnar och 6 bärare (och oftast på grund av UCK-gerillans attacker, och inte på grund av framgångarna för den amerikanska flyg).
Men när kriget slutade och började serbiska militära tillbakadragande från Kosovo, dök upp minst 220 stridsvagnar och mer än 300 rustnings transportörer. (AFP, 2 juli 1999).
I hela Kosovo, enligt rapporten från själva Nato, upptäckte man rester på endast 26 förstörda stridsvagnar eller självgående artilleri.
En bitter sanning, var att de starkaste flygvapnen i världen inte kunde förstöra ”Miloševićs” armé i området.
Serbisk luftförsvar höll ut och tålde en hel del starka attacker. Redan den tredje dagen av bombningen, ovanför byn Buđanovci fäll en av de ”osynliga” stridsflygplan, av ”stelt teknologi” F-117A. Det tuffade till sig serbisk luftförsvar som drog ur mycket från sitt föråldrade vapen.
Luftförsvar följde efter Irakiska erfarenheter ständigt flyttade missil raketramper, och såg till att inte sätta på radarn mer än ett par sekunder, och med tätt eld med 20-40 mm kanoner, och luftvärnsrobotar avfyrade från axeln, hindrade Nato’s flygplan att vara nere under nivå av 4,5 km.
Så var nedslagen F-16CG, som visade sig att det var befälflygplan till flygdivision från Avijani.
Framgången för vårt luftförsvar, har Nato ledning förklarat med ”någon form av serbiska spejare på sluttningarna nära Avijano” och ”förrädare inom Nato”.
Serbiska RadioScouting avlyssnade med radiostationen uppstigning av flygplan och meddelat Belgrad via mobiltelefoner om deras flygrutter.
Även från Brussells Nato huvudkontor läckte underrättelseinformation till Belgrad.
Fem månader före attacken mot Serbien greps Bjer Binel, adjutant till fransk representant i Nato, Brussells. Binel anklagades att han har levererat till Belgrad information om möjliga mål av Natos bombningar i Serbien.
Men de individuella framgångarna för den serbiska underrättelsetjänsten överdrevs senare för att Natos generaler var tvungna att motivera sina militära misslyckanden.

Terroristisk karaktär av Nato bombningar

Wesley Clark och andra Natos krigsherrar var tvungna att erkänna att militära bombningarna inte gjorde allvarlig skada på serbiska militären. Därför har de beslutat att ändra taktiken och börja med bombattentat på civila anläggningar. Clark var ständigt på jakt efter mer flygplan och nya mål som kan slåss. Antal flygplan blev tre gånger större (1200 st.)så i den andre delen av bombkampanj man använde 44 % av tillgängliga Natos flygplan (mer än mot Irak under Gulfkriget)! Förteckning över mål har också utökas.
Man sköt på, väg och järnvägsbroarna, det revs och drogs ned (eller skadades) 37st.
Jacques Chirac, frankrikes president berättade för BBC att Belgrad ”borde tacka honom för att det blev kvar några broar över Donau.” Hänsynslöst besköts även skolor och sjukhus, på grund av anklagelser att serbiska soldater döljs inne. Det var brott mot Genève-konvention (protokoll 1:a st. 1, art. 51). Bomber såddes överallt, och utan hänsyn på offer bland medborgarna. Så prickades 7643 hus, 300 skolor, 53 sjukhus, 50 kyrkor och monument. Det som mest skadat civilbefolkningen var kluster bomber. Det östes till exempel, den 7 Maj 1999, mitten av staden Nis, hela utrymmet mellan två broar, marknader och busstationen. På platsen dödades 15 medborgare och minst 70 av dem var skadade. Såren var många och allvarliga, som i fallet av 11-årige Sladjana Andjelkovic, på hennes kropp räknade mer än tjugo allvarliga sår. I stället för ”kirurgiskt korrekt” bombningen av Serbiska militära mål, blev kirurgisk angrepp på kroppsdelar på kvinnor och barn. Bara i Kosovo, enligt erkännandet av Nato kastades 1100 kluster bomber.
Döden mejade ned många oskyldiga. 504 civila dödades och var sjätte var barn – 88.
”Om vi inte har mage för underordnade skador”, sa general Michael Short, befälhavare för Natos flygkår ” och har ingen mage för oavsiktliga förlusten av civila, då ska vi upphöra att existera som ett förbund.”
Därför börjades i slutet med bombattentatet av el och vatten anläggningar. Första gången var ”avstängd el i Serbien” den 2 maj.
Då kastades bomberna, fyllda med en viss fiber glas, på värmekraftverk Obrenovac och Drmno, liksom på anläggningar i Nis, Kragujevac och Novi Sad.
Nästa dag 3 maj, angreps elverket Bajina Basta, och 7 maj igen Obrenovac och Belgrad.
Sammanlagt under maj månad har man ”avstängd el i Serbien” åtta gånger.
Bomber kastades också på värme och kraftverk och pumpstationer. Anläggning för tillverkning av dricksvatten i Sremska Mitrovica prickades den 22 och 23 maj.
I slutet av kriget, bara en tredjedel av Belgradborna hade vatten och stadens dricksvattenresurser var mindre än en tiondel av den begärda kvantiteten.
General Michael talade öppet om avsikt att producera lidande på medborgarna i Serbien. ”Människor i Belgrad måste också lida”, var titeln på hans intervju i New York Times (14 maj 1999).
”Det finns ingen el i era kylskåp, ingen gas för spisar, ni kan inte gå till jobbet, eftersom bron var sönderslagen”.
Det var en verklig militär program av NATOs generaler – förstöra serbiska kylskåp, förstöra serbiska spisar, häva serber el och vatten … Hjältemod!

Satanisering av serberna i västerländsk media

Short kunde vara så iskall bara för att Serberna var redan sataniserade i västerländska media så att de betraktades inte som mänskliga varelser. Serbien var redan så var baktalad att Wesley Clark och Michael Short kunde fördärva landet så att ingen kunde förebrå någonting.
I den hemska sysselsättningen – krigshetsningen medverkade nästan alla delar av västerländsk elit.
Först politiker, som föreställde Serbien, t.ex. Bil Clinton, som ”hjärtan av europeiska mörkret”, region med bombade moskéer, döda män och barn, våldtagna flickor, spår av grupp och enskilda återigen skrivna eller suddade historien.
State department presenterade den 19 april ”officiellt bedömning om 500.000 försvunna albaner som är troligtvis döda”
En månad senare, den amerikanske försvarsminister William Cohen sa till CBS att det ”saknas” omkring 100.000 militär kapabla män, och att det är möjligt att dem är dödade…!
Och Natos generalsekreterare, Javier Solana sade till BBC, att i Kosovo ”… kan man inte se män från 30 till 60 år. Detta kommer att klargöras när vi går in i Kosovo, så kommer vi förmodligen att se ett dramatiskt faktum!
Vilka råa våldshandlingar och lögner!
I denna vanära propaganda av hat deltog sedan vanliga journalister. För dem var Nato propaganda otillräcklig så dem börjar hitta egna, originella lögner.
Så, Chamberlain Rebecca och David E. Powell, journalister från Philadelphia Inquirer, den 25 maj publicerade artikeln ”Serbiska system för våldtäkt.” I den här artikeln amerikanska läsare får veta att Serberna, för att skrämma albaner, började med ”massvis våldtagning på stadens torg.” Albanska städers boende, säger journalisterna, har med våld insamlats för att övervaka denna fruktansvärda händelse, för att uppmuntra dem till frivilligt flykt.
Redaktionen från populära tidningar, till exempel den engelska The Sun, lade tidningarnas rubriker som t.ex. ”Skjuta dem som hundar!” Dessa ”hundar” naturligtvis var Serber.
Allvarliga kolumnister, t.ex. William Pfaff från International Herald Tribune (den 31 maj 1999) skrev att Serber som nation måste bestraffas, att alla människor får lida, ”serbiska väljare har hållits Slobodan Milošević vid makten i det senaste decenniet. Det är oklart varför de ska vara fria från lidande, som han (Milosevic) tillfogade sina grannar ”.
Thomas L. Friedman ledande intellektuell kolumnist från Times, skrev också: ”Vi är i krig med det serbiska folket och alla som promenerar (hanging around) i Belgrad måste förstå. (…) Ge kriget en chans! (…) Skulle ni till femtiotalet? Vi ger er femtiotalet. Vill ni ha 1389? Vi kan skapa 1389, åt er…
Där fanns, naturligtvis, många ”liberala” intellektuella. Gemensamt för alla var – som med Susan Sontag – tillfredsställelse med det faktum att serberna ”äntligen upplevde liten del av det lidande som Milosevic gjorde med andra nationer” (The New York Times, 3 maj 1999).
I början av kriget, Madeleine Albright vände sig till Serberna för att övertyga dem att det var Natos krig bara mot Milosevic och att ”det är inte mot det serbiska folket.” Men nej, skrek Slavoj Zizek, Väst är, och bör vara i krig med serberna! ”Faktum är att aggressiva serbiska nationalismen har stöd av majoriteten av befolkningen”, skrev han, och serberna ”med obscent nöje tillåter att manipuleras.” Och därför, säger Zizek, jag som västerpolitiker på frågan ”bomber eller inte?” svarar ”det är
ännu inte tillräckligt med bomber, och de är försenade”.
”En överväldigande majoritet av serber”, var expertutlåtande av Daniel Goldhagen, författaren till den berömda boken om det tyska folket, delaktiga i nazisternas brott ”är under inflytande särskilt argsint typ av nationalism”. ”Det mesta av det serbiska folket, som inte är emot Miloševićs politik eller stödjer den, gjorde sig juridiskt och moraliskt inkompetenta att sköta sina egna angelägenheter.” Därför föreslår Goldhagen ”deras land måste stå under kontroll” (dvs måste ockuperas), och ”de som stödde krigsförbrytare, vilket är en stor andel av den serbiska befolkningen, bör man tvinga inse sitt misstag,” (dvs. den nya makt som ockuperar bör skölja hjärnan till de flesta medborgarna i Serbien ).
Goldhagens rop till det totala kriget mot Serbien och dess ockupation fick mycket gott mottagande i västerländska allmänheten. Det såg man i Blaine Hardens artikeln ”Vad bör vidtas för att rengöra Serbien” (The New York Times, den 9 maj 1999). Som det bästa vittnet på Serbiens oförbätterlighet, anförde han Sonja Biserko, som i dessa dagar besökte Medline Albright
Och gjorde framstöt att överväga möjligheten på ockupationen. Harden förmedlade Sonja Biserkos hållning om Serbien, ”Serbien uppmuntras med vild propaganda och stora kriminella banditism, säger Sonja Biserko ” har börjat gå vägen utan återvändo (…)Efter hela tio år av misslyckad politik på Balkan är av en oerhört viktig betydelse att Amerika och den europeiska demokratin formulerar en långsiktig vision för hela regionen.
Detta måste börja med avnazifiering av Serbien (…) Väst kanske diskuterar militären på plats i Kosovo, men verkligheten är att långsiktigt internationella styrkorna kommer att behövas i själva Serbien. Detta var en direkt uppmaning av Sonja Biserko för militära ockupationen av Serbien.

Slutsats

Ja, dessa tre saker – bra attityd hos våra militärstyrkor, terroristisk karaktär Natos bombningar och skamlig beteende i västra media – varje tänkande medborgare i detta land bör komma ihåg. Dem kommer att vända om vår uppmärksamhet, i dessa dagar, när det blir tio år från deras brott, till andra saker. Som till tvåårigt barn kommer dem att färga sanningen, så att vi skulle inte komma ihåg deras riktiga ansikte. Dem kommer att berätta om ”ny epok som börjar med Obama” berätta om ”det internationella samfundets ansträngningar att övervinna den globala ekonomiska krisen”, undervisa oss om lägret ”Staro Sajmiste” att denna har vi Serber medvetet glömt eftersom” inte vill påminna om att vi var den andre Europeisk land som har utrotat alla judar från eget territorium (som om Serbien var inte ockuperad då!?) Och dem hade inte styrt Serbien då?!). Dem kommer att berätta om allt. Bara inte om denna mars månad för tio år sedan, om april och maj 1999 när dem ”för vår skull” och som ”våra uppriktiga vänner” har kastat bomber med utarmade uran (på grund av vilken ännu idag i Serbien 40 % mer än före1999, människor blir sjuka i cancer…)

Läs hela artikeln (på Serbiska)

» Bara att denna mannen ska gå
» Vart seglar vi herr kapten?