Hittar en del ganska bra kommentarer i svaret (reaktion) från Nikola Janic och Jeremija Isakovic, Serbiska-Serbernas Riksförbundet till manipulatören Jasenko Selimoviç, och därför tänkte förädla min blogg lite. Här är t.ex en kommentar av ‘Walter Vladimiroff‘:
Det räcker att läsa avsnittet om serberna i Nordisk familjebok för att se vem som förfalskar historien. Serberna i Bosnien-Hercegovina är, milt sagt, ”betydligt äldre”, än parollen broderskap-enlighet som uppfanns av kommunisterna efter andra världskriget för att man inte skulle räkna antal slaktade serber. Samtliga medeltida kungar i Bosnien (innan den ottomanska ockupationens tid) kallade sig ”serbernas konung” i sina deklarationer (”kralj Srbljem”). Går vi till den österrike-ungerska tiden dvs. till slutet av 1800- och början av 1900-talet, då serberna starkt bekämpades av Habsburgsimperiet, så förbjöd den dåvarande ”höge representanten” Banjamin von Kallay sin egen (?!) bok ”Geschichte der Serben” av den enkla anledningen att han skrev att Bosnien var befolkat av serber. Bosnienmuslimernas nationella medvetande under den perioden var så gott som obefintligt. Även om de kallade sig turkar så menade de inte det i nationell bemärkelse utan i religiös. Nation inom islam har spelat och spelar en underordnad roll. I den mån det fanns några nationella yttringar bland Bosniens muslimer i början av 1900-talet så var det fråga om serber (jfr. avsnitt om serber i Nordisk familjebok där det står: ”Sammanräknas alla dessa, stiger hela antalet serber (1900) till omkr. 8 millioner, hvaraf en half mill. muhammedaner.”). Ett historiskt känt exempel var Muhamed Mehmedbasic som tillsammans med Gavrilo Princip och Ivo Andric var medlem i organisationen Unga Bosnien och kämpade för förening med Serbien. Serberna var hela tiden majoritetsbefolkning i Bosnien-Hercegovina ända fram till folkräkningen 1971. Och kroaterna fanns inte ens i Bosnien-Hercegovina fram till Österrike-Ungerns ankomst i slutet av 1800-talet. Det var ungefär samma tid som Vatikanen mer proaktivt började agera för att alla serbisktalande katoliker skulle kalla sig ”kroater” (fram till dess kallade sig den katolska befolkningen i Bosnien och Dubrovnik ”latiner”) något som mötte hårt motstånd bland serbiska katoliker i Dubrovnik. I det österike-ungerska protektoratet Bosnien-Hercegovina blev invandrare från katolska länder, ungrare, slovaker, tjecker så småningom ”kroater”.
Bild: Bosnienmuslimska SS-frivilliga från 13. Gebirgs-Div. ”Handschar” 1943. (källa Wikipedia)
Det är fel att dagens bosnienmuslimer, som mitt under kriget (september 1993) ändrat sitt konstitutionella namn muslimer (”Muslimani”) till det nya bosnjaker (”Bosnjaci”) nu försöker monopolisera termen ”bosnier” som är en historisk regional (inte etnisk eller nationell!) identitetsbetecknin i likhet med dalmatin, hercegovin osv. och använder den i etnonationell bemärkelse. På det sättet försöker man också monopolisera hela Bosnien-Hercegovina och legitimera sina anspråk på hela territoriet och makten över det. Detta om något är en grov historisk förfalskning och källa till den nuvarande konflikten där bosnienmuslimer vill ha kontroll över hela Bosnien-Hercegovina eftersom de är ”bosnier”. Och de som inte gillar detta kan väl flytta någon annanstans (t.ex. till Serbien och Kroatien). Den här synen har tyvärr anammats i breda bosnienmuslimska kretsar. Den ideologin tvingar samtidigt bosnienmuslimerna att liera sig med främmande imperier eftersom man inte kan förverkliga den av egen kraft (då varken serber eller kroater, trots deras inbördes meningsskiljaktigheter, vill acceptera den bosnienmuslimska visionen av Bosnien-Hercegovina av en centraliserat stat som styrs från Sarajevo). Pga. att ekvationen ser ut i enlighet med det ovan beskrivna så är det naturligt varför Bosnien-Hercegovina endast kan existera med hjälp av yttre påtryckningar. Det finns nämligen ingen inre – av alla accepterad – överenskommelse om någonting, vare sig dåtid, nutid eller framtid.